Wintering

Reflektioner över existensens väsen i relation till årstiderna 

“To every thing there is a season, and a time to every purpose under the heaven:

 A time to be born, and a time to die; a time to plant, and a time to pluck up that which is planted;

 A time to kill, and a time to heal; a time to break down, and a time to build up;

 A time to weep, and a time to laugh; a time to mourn, and a time to dance;

 A time to cast away stones, and a time to gather stones together; a time to embrace, and a time to refrain from embracing;

 A time to get, and a time to lose; a time to keep, and a time to cast away;

 A time to rend, and a time to sew; a time to keep silence, and a time to speak;

A time to love, and a time to hate; a time of war, and a time of peace.”

—Book of Ecclesiastes, 3:1-8

Många filosofer och religioner har under århundradena utforskat idén att vi kan lära oss om oss själva genom att observera naturen. Från Ralph Waldo Emersons citat om att naturen alltid bär färgerna av själen till Albert Einsteins påstående att genom ett djupt betraktande av naturen kommer vi förstå allt så mycket bättre. Det är lätt att hitta positiva observationer och speglingar från de varma och mer färgglada månaderna, men vad sägs om vintern?

 Jag tittar ut genom mitt fönster och ser nakna träd balansera i den kalla vinden. Det är mörkt, det är kallt och det är färglöst. För mig, med min brasilianska bakgrund, har vintern alltid varit den svåraste årstiden i Norden. Det är under denna årstid jag känner mig som mest trött, har en melankolisk sinnesstämning och ser livet från dess sämsta sidor. Sedan jag påbörjade projektet med att utforska vad människor kan lära sig genom att observera naturen, har jag mer och mer funderat över de lärdomar jag kan dra även av kylan och mörkret. Jag har tvingat mig själv att observera denna årstid ännu mer och reflektera över det jag ser.

Mina första tankar kretsar kring den paradoxala naturen hos min intuition om det jag ser: skörheten hos naturen när den ställs inför formidabla utmaningar. Bräckliga, nakna träd redo att möta kylan och de hårdaste av vindar. De får mig att tänka på absurditeten i att överväga att ta av sig rustningen inför en starkare motståndare och antyder att sårbarhet paradoxalt nog främjar styrka. Sårbarhet främjar styrka. Att träd tappar sina blad kallas abscission och är den naturliga process där en växt kastar av eller släpper ifrån sig delar av sig själv, oftast löv, blommor eller frukter, vilket sker på gränsen mellan höst och vinter, som en del av en båge av tillväxt, mognad och förnyelse. När våren kommer är bladcellerna fulla av klorofyll och redo att absorbera allt solljus de kan få. Jag lär mig att denna process gör att träden saktar ned, skakar av sig allt onödigt för att möjliggöra tillväxt. Genom att göra det stannar de upp och ... överlever.

Kanske är det därför jag har alltid haft en fascination för "nakna träd", något som ofta återkommer i mina fotografier. Jag ser det som att naturen lär mig att vi alltid är starkast när vi är som mest avskalade, och att även då förblir vi. Det finns en sträng skönhet och stillhet i denna tysta strävan efter överlevnad.

 Vi alla har tider av övervintring eller wintering någon gång i våra liv, vilket nödvändigtvis  inte behöver vara kopplat till årstiden vinter. Det kan vara resultatet av en sjukdom eller en livshändelse som en separation, förlusten av något eller någon du älskar, eller till och med början av ett nytt jobb och mötet med nya utmaningar. Många försöker ignorera eller dölja sin wintering, även om en del av den mänskliga tillvaron handlar om att lära sig att bjuda in vintern, omfamna den och vänta tills den har fullföljt sin gång. Vinterperioden kommer alltid, och genom att förbereda oss och välja hur vi ska möta den, även när vi är som starkast, kommer vi att vara rustade för vilken wintering-tid som helst i livet. När vi möter vintern som den är, kan det vara en vacker tid för reflektion och läkning och ett sätt att visa oss att vi är mer motståndskraftiga än vi tror.

 Under min senaste vistelse i Japan var jag där under vintern. Där och då växte fram ett projekt att fotografera Mount Fuji varje dag. Jag bodde i en av de mest berömda städerna för Fuji-observation, staden Fujiyoshida utanför Tokyo. Mount Fuji har en betydande kulturell, andlig och symbolisk tyngd för det japanska folket. Berget betraktas som heligt och andligt betydelsefullt inom japansk shintoism och buddhism. Det har varit en plats för religiösa ceremonier och pilgrimsfärder i århundraden och Fujisans skönhet har inspirerat otaliga konstnärer, poeter och författare genom historien. Dess närvaro i landskapet visar på den djupa uppskattning man i Japan har för naturen och de skiftande årstiderna. Mount Fujis tålmodiga närvaro, stolt och majestätisk, ses ofta som en symbol för styrka, motståndskraft och uthållighet. Denna symbolik återfinns i den japanska kulturen och resonerar med värden som ihärdighet och övervinnande av utmaningar.

Genom att utforska dessa paralleller kan man finna djup och mening i fotografierna av Mount Fuji på vintern och skapa kopplingar mellan den naturliga världen och de många sidor det innebär att vara människa.